Minnen från förr

Är det så att du också upplever att dåtiden hinner ifatt nutiden någon gång ibland? Så har hänt för mig när nu två av mina ungdomskamrater på relativt kort tid har återknutit kontakten med mig. Visst är det jätteroligt att ”på gamla da’r” få återuppta kontakten med mina forna ungdomskamrater!! Fast – troligtvis ser vi nog inte ut som jag minns från tonåren när vi skildes åt, men så är väl livet! Jag ser själv rätt annorlunda ut numera... :) Dessutom har väl livet också farit fram med oss var och en på olika sätt vilket gjort att vi mognat i vår personlighet och troligtvis även (förhoppningsvis) utvecklats i någon form av riktning. Klart är i alla fall att man blir tacksam för att ha fått gåvan att uppleva så många år för egen del – inte något som är givet alla.

På den tiden (för 45 år sedan) var vi alla unga och upplevde att vi hade framtiden framför oss. Vi var alla tonåringar som tillhörde samma orkester. Vi ”upptäckte världen” och fick minnen och erfarenheter för livet, vi lärde oss att ta ansvar, vi lärde oss att samverka, vi lärde oss att lyssna in varandra, att dela samma målsättning, att dela upplevelser - kort sagt – vi upplevde en karaktärsdaning som jag tror fortfarande kan anas hos oss alla. Ja, inte vet jag? Vad tror du?

På bilden ovanför ses en samling ungdomar ta igen sig efter ett hårt arbete i främmande land och stad. Året var 1965!! Den ljuse unge mannen på bilden skall faktiskt vara jag!!! Nu är bilden av samme person något annorlunda, en grånad äldre herre med livserfarenhet - både positiv och negativ erfarenhet. Personerna på bilden är precis sådana som jag minns dem fortfarande. Tyvärr finns någon av dessa kamrater inte längre bland oss, vilket jag kan tycka känns tungt. Men kanske livet är sådant, bräckligt och skört, och som vi inte inser tillräckligt mycket.

Att leva i nuet känns därför än viktigare, att ta tillvara på dagen, att göra gott mot andra, att glädjas för det lilla istället för att sträva mot det stora och förlora livet på kuppen.