Bokslutstider närmar sig…

Vi närmar oss ett årsskifte snart då vi går in i ett nytt år och dessutom ett nytt decennium utan att veta vad vi kommer att möta. Det är alltså hög tid att utvärdera den gångna perioden, komma till insikt om behov och skapa förutsättningar för att göra ”korrigeringar i kursen” för den kommande perioden.

Eftersom jag har arbetat inom ekonomiområdet i nästan 25 år ter det sig naturligt för mig att ”göra bokslut” fast då inte i ekonomiska termer. Ett bokslut består i sin huvudsak av en balans- och resultaträkning. Årets resultat ökar eller minskar det egna kapitalet som utgör överskottet av tillgångar – skulder. Man får inte hoppas att det ser ut så här..... *ler

Mina tankar går till det gångna året, eller varför inte till det gångna decenniet. Vad är resultatet av mina ansträngningar vad gäller relationer, känslor, upplevelser, minnen mm?? Har mina ansträngningar gett något resultat som gör att mina tillgångar ökat i värde?

Vad skulle tillgångarna kunna utgöra? De främsta är våra barn och barnbarn med familjer där barnen som har danats, uppfostrats av oss som föräldrar och nu är själständiga, ansvarstagande, skötsamma, kärleksfulla och omtyckta av sin omgivning. För tio år sedan fanns det inga barnbarn och dessa har definitivt ökat tillgångarnas värde för mig personligen. Det har blivit en helt annan dimension i livet när man förärats med 5 härliga små ”telningar”. Man undrar ju hur nästa 10 år skall påverka dem… från det att det lilla barnet håller sin lilla hand i morfars stora näve och kallar mig för ”moffa”…Snart är den epoken över och relationerna förändras till ett annat innehåll där jag troligen får en annan roll i deras liv.

Nästa tillgång är den som nu står vid min sida som heter Kerstin, som är en generös och varm person, som har nära till sina känslor - både skratt och gråt, som ger kärleksfulla råd och anvisningar, som vill att vi båda skall vara lyckliga. En riktig tillgång i livet som man har fått ta emot av tacksamhet - en gåva.

Mina arbetskamrater och kundrepresentanter - dessa underbara människor – som jag fått förmånen att arbeta tillsammans med under ofta pressade förhållanden är min nästa tillgång. De ställer upp i våra gemensamma uppdrag, de har en positiv inställning till vår ”gemensamma resa” och de ger dessutom glada tillrop till mig. Jag är innerligt tacksam för den fina atmosfär som präglar hela vårt projekt, vilket var och en tillför. Vi har roligt och skrattar - men den viktigaste tillgången är att vi respekterar varandra för dem vi är.

Jag har det senaste året lyckats skapa en ny tillgång då jag har återknutit kontakten med en del ungdomsvänner från så där 45 år sedan. Detta känns som ännu en outvecklad tillgång då så mycket har hänt genom åren i allas våra liv.

Vad finns det då på skuldsidan?? Jo, kanske att man inte riktigt räcker till i alla lägen vilket gör att vissa kontakter med varje individ i på tillgångssidan inte hinns med. Det kan ibland kännas som en belastning att behöva prioritera bort kontakter. Också det att jag inte får tid och ork att kompetensutveckla mig känns lite betungande, men jag vet att tillgångssidan är så mycket starkare att det får mig att låta bli att fokusera på dessa ”belastningar”.

Summa summarum så tror jag att jag är på rätt väg fast mycket återstår i att öka tillgångarnas värde i sådant som varar och som inte är beroende av de ekonomiska förutsättningarna. Man kan säga att det finns mer utrymme att öka ”relationsvärdet” - där den kanske viktigaste ingrediensen är tillgången till TID. Kan jag balansera tid och fokus på rätt saker, på sådant som räknas i längden, på kvalitetstid, på att vara medmänniska, att ha tid för att lyssna på min omgivning med öppet sinne och varmt hjärta kan nästa bokslut konstatera att tillgångarnas värde ökat ytterligare.

Varför inte göra ett eget ”bokslut” i samband med års- och decenniet skiftet?? Vad blev resultatet?

Med dessa ord vill jag önska er ALLA en riktigt skön julhelg och ett härligt GOTT NYTT ÅR!!

Visst finns det hopp!!

Ibland blir man lite mer påmind om hur generationer för livet vidare. ”Livet”, som egentligen hänger på en mycket skör tråd och som vi inte alltid förstår vikten av, är något som inte tar slut. Det kanske kan liknas vid ett vattendrag som med hjälp av tyngdkraften banar sin väg mer eller mindre slingrande mot ”det stora vattnet” för att åter förångas, bli till moln som förs iväg av vinden och så småningom åter faller ned över marken och därefter åter banar sin väg mot havet. Ett obrutet kretslopp som bara ”är”.

Vi tar livet och hälsan som självklart trots att vi dagligen blir påminda om motsatsen i media och även i våra familjer. Visst är det så mycket viktigare då att vara tacksam för livets gåva, tacksam för att man få uppleva dagen, tacksam för att ens barn växer upp till mogna och ansvarstagande förebilder, att deras barn i sin tur formas till att bli detsamma. När man tänker på detta kan man inte låta bli att vara TACKSAM för att man får uppleva sådana dyrbara tillfällen. Man skulle kunna konservera detta på burk men det får därför lagras i ”minnenas bank” och hoppas att man inte förlorar nyckeln dit.

En sådan dyrbar stund hade jag förra helgen då jag fick besök av mina båda döttrar med familjer. Att få samla dem alla, känna att vi hör ihop, att få mysa med vart och ett av barnbarnen känns på något sätt som ett ”heligt tillfälle”. Eftersom Morfar då glömde bort att ge dem sina godispåsar blev det tillfälle idag att åter få träffa dem på tu man hand. För ett av barnbarnen fick jag både hedersuppdraget att tvätta smutsiga fingrar, att följa med till pottan och sedan att få läsa några sagor. Jag hoppas och tror att dessa stunder gör att vi bygger alldeles speciella relationer mellan varandra – på barnens villkor!!

Nu undrar du förstås vilka dessa små underverk är, vad de heter och hur de ser ut??

Mitt äldsta barnbarn heter Alma och fyller 10 år i januari. Hon börjar bli stora damen nu så det gäller att passa på att umgås innan hon får nya intressen.

Hennes bror heter Joel och är 7,5 år. När jag jämför med kort på mig själv i samma ålder är det en slående likhet till utseendet. Även den ystra personligheten är något som jag känner igen. En riktigt go kille är det - full av energi och livslust.

Och så till sist så har vi de tre senaste tillskotten!! På bilden syns från höger Oscar (som fyller tre år i december) som är lillebror till Alma och Joel samt de båda syskonen Tilda (3 år) och Theo (8 mån). Visst är det härliga små individer alla tre!! Man undrar ju hur det skall gå för dem var och en i livet, men det får man bara vila i.

När man dessutom ser den glada minen hos en kille med glimten i ögat som dessutom är paketerad som en liten gåva så kan man ju inte annat än bara smälta inför synen. Detta är helt underbart!!
Slutligen kan man konstatera att visst finns det hopp!! Hopp om att arvet lever vidare, att själva livet fortsätter för det finns INGET som kan stoppa denna kraft!! Detta syns inte minst helt konkret i barn och barnbarn.

Med vår tankeförmåga blir vi ofta begränsade av den fysiska sidan av livet men min övertygelse är att det även finns en osynlig del av livet som lever vidare i evighet och som vår tanke inte förmår att omfatta. Detta ger mig en trygghet och vila inför framtiden. Var hittar du din trygghet och förtröstan??

Minnen från förr

Är det så att du också upplever att dåtiden hinner ifatt nutiden någon gång ibland? Så har hänt för mig när nu två av mina ungdomskamrater på relativt kort tid har återknutit kontakten med mig. Visst är det jätteroligt att ”på gamla da’r” få återuppta kontakten med mina forna ungdomskamrater!! Fast – troligtvis ser vi nog inte ut som jag minns från tonåren när vi skildes åt, men så är väl livet! Jag ser själv rätt annorlunda ut numera... :) Dessutom har väl livet också farit fram med oss var och en på olika sätt vilket gjort att vi mognat i vår personlighet och troligtvis även (förhoppningsvis) utvecklats i någon form av riktning. Klart är i alla fall att man blir tacksam för att ha fått gåvan att uppleva så många år för egen del – inte något som är givet alla.

På den tiden (för 45 år sedan) var vi alla unga och upplevde att vi hade framtiden framför oss. Vi var alla tonåringar som tillhörde samma orkester. Vi ”upptäckte världen” och fick minnen och erfarenheter för livet, vi lärde oss att ta ansvar, vi lärde oss att samverka, vi lärde oss att lyssna in varandra, att dela samma målsättning, att dela upplevelser - kort sagt – vi upplevde en karaktärsdaning som jag tror fortfarande kan anas hos oss alla. Ja, inte vet jag? Vad tror du?

På bilden ovanför ses en samling ungdomar ta igen sig efter ett hårt arbete i främmande land och stad. Året var 1965!! Den ljuse unge mannen på bilden skall faktiskt vara jag!!! Nu är bilden av samme person något annorlunda, en grånad äldre herre med livserfarenhet - både positiv och negativ erfarenhet. Personerna på bilden är precis sådana som jag minns dem fortfarande. Tyvärr finns någon av dessa kamrater inte längre bland oss, vilket jag kan tycka känns tungt. Men kanske livet är sådant, bräckligt och skört, och som vi inte inser tillräckligt mycket.

Att leva i nuet känns därför än viktigare, att ta tillvara på dagen, att göra gott mot andra, att glädjas för det lilla istället för att sträva mot det stora och förlora livet på kuppen.

Mörkret skingras

Nu när skymningen kommer allt tidigare varje dag och mörkret utbreder sig allt mer är det lätt att detta blir ens fokus, att man blir fast i den negativa tankespiralen, att man blir ett offer för omständigheterna, att man blir uppslukad av det negativa. Om man dessutom inte ser bortom mörkret och försöker ”fästa tanken” på det ljusa i tillvaron eller på något i framtiden bortom mörkret, så kan detta nog få oss in i ett tillstånd av maktlöshet och uppgivenhet. Varför slösa all denna energi? Varför kämpa?? Till vilken nytta? Varför leva?

Vad vill jag nu säga om detta undrar du?? Du kan ju börja själv med att se dig omkring!! Kanske du skall försöka hitta små, små ljuspunkter i din vardag, tvinga tanken att fokusera på något som för dig personligen innebär ”ett ljus” i din tillvaro, även om det endast är fråga om en liten strimma av ljus? Kanske finns det mer ljus där bakom hörnet, kanske leder den lilla strimman till ljusets källa, kanske leder den även till värme, omtänksamhet, generositet och kravlös kärlek, ett accepterande av dig som individ??

Vi alla vet mycket väl att ljuset är starkare än mörkret, eller? Om vi tänder ett levande ljus i ett mörkt rum skingras mörkret för ljuset som ljusstaken skänker. Ju starkare ljus desto mindre mörker blir det. Tänds dessutom flera ljuspunkter i rummet får man känslan av att mörkret aldrig existerat. Om man nu tillämpar den enkla liknelsen på oss människor så kan det vara så att en enda människa i vår omgivning kan innebära skillnaden mellan ljus och värme och den mörka kalla verkligheten. Om det dessutom finns flera personer i din omgivning som representerar ”ljuset” - det positiva – vore det inte då vara något helt naturligt att söka sig till dessa personer eller åtminstone finnas i deras närhet? Någon eller några som tillför energi till dig istället för att förbruka din positiva energi?

Detta blir nog en signal till oss var och en att vara medmänniskor som sprider ljus och värme till vår omgivning, att vi hjälper andra att fokusera på det positiva i tillvaron, att vi ger en strimma hopp till uppgivna personer som börjat tvivla på en ljus tillvaro i vardagen. Jag är övertygad om att det skulle hjälpa flera att leva i nuet om man fick hjälp med att fokusera sin tanke…..!

Ljuset är alltid starkare än mörkret!! Låt oss därför alltid vara öppen för människor som är i behov av vårt stöd! Låt oss därför inte som medmännsikor tappa blicken på det ljusa i vår omgivning och i våra liv!

Skördetider

Hösten är en tid med blandade känslor!! Dels känns det som om sommaren varit alltför kort och med alldeles för mycket regn. Dels känner man nu hur vi med raketfart är på väg in i mörkret med rusket och kylan som följeslagare. Här är vi alla olika eftersom vi relaterar till olika faktorer. Frågan är väl om man skall låta sig påverkas av de yttre omständigheterna eller om man skall försöka finna ljuspunkter i det som sker. Frågan är nog djupare än bara så? Fundera ett tag på detta så tror jag du håller med mig, eller hur?

NU skördas frukten av tidigare arbete!! Är inte det helt underbart? Nu mognar plommonen på trädets grenar i hela klasar, nu lyser kantarellerna skarpt orange gult på marken, nu försvinner getingarna och myggen, nu kan vi börja tända levande ljus i våra hus osv osv. Fast - den ljuvliga fågelsången har tystnat numera vilket för mig innebär en stor saknad, när marken och skogen intill ljuder av aktivitet och drömmar och numera står där tyst och tom.

Om man liknar årstiderna med livets resa så har vi också på liknande sätt nu ”skördetider”. En ny generation föds och en annan försvinner, ens egna barn får egna barn som förgyller tillvaron på ”livets höst” för mig som morfar med sin sprudlande energi och livsglädje. Man ser att våra barn tar eget ansvar och klarar sin uppgift helt strålande och underbart och så tänker man – hur kunde det bli så här bra??

Jag tror att hösten kan rymma mycket av glädje och positivitet bara man tillåter sig att släppa taget om det mörka som vill omsluta en och fokuserar på det ljusa i tillvaron, det som betyder något.

En sen augustidag sent i augusti

Jag mindes att jag hade anslutit mig till denna sidan för några år sedan och letade nyfiket upp den igen. Jag vet inte riktigt vilken utformning som jag skall ha eller vilka funktioner som denna blogg besitter. Det är kanske något man får "luska ut" framöver.

Nu sitter jag här i alla fall på söndagskvällen efter att ha avslutat mina normala söndagskvällssysslor, vilket innebär bl a strykning av tvätt för den kommande veckans tjänsteresa och även lite "peppning" genom att kolla ev nya arbetsmail.

Helgen har varit riktigt fin. Det började med en genomstädning av huset - vilket var ganska så behövligt och därefter en excursion i lördags i skogarna häromkring för kantarellplockning. Gissa vad? Jo det blev faktiskt en hel del kantareller som rensades i solskenet på altanen idag. Svamparna användes även sedan som ingrediens i en god köttgryta som avnjöts med stor förtjusning.

Nu väntar ytterligare fyra dagar "on the road"... Until then - take care!!