Minnen från förr

Är det så att du också upplever att dåtiden hinner ifatt nutiden någon gång ibland? Så har hänt för mig när nu två av mina ungdomskamrater på relativt kort tid har återknutit kontakten med mig. Visst är det jätteroligt att ”på gamla da’r” få återuppta kontakten med mina forna ungdomskamrater!! Fast – troligtvis ser vi nog inte ut som jag minns från tonåren när vi skildes åt, men så är väl livet! Jag ser själv rätt annorlunda ut numera... :) Dessutom har väl livet också farit fram med oss var och en på olika sätt vilket gjort att vi mognat i vår personlighet och troligtvis även (förhoppningsvis) utvecklats i någon form av riktning. Klart är i alla fall att man blir tacksam för att ha fått gåvan att uppleva så många år för egen del – inte något som är givet alla.

På den tiden (för 45 år sedan) var vi alla unga och upplevde att vi hade framtiden framför oss. Vi var alla tonåringar som tillhörde samma orkester. Vi ”upptäckte världen” och fick minnen och erfarenheter för livet, vi lärde oss att ta ansvar, vi lärde oss att samverka, vi lärde oss att lyssna in varandra, att dela samma målsättning, att dela upplevelser - kort sagt – vi upplevde en karaktärsdaning som jag tror fortfarande kan anas hos oss alla. Ja, inte vet jag? Vad tror du?

På bilden ovanför ses en samling ungdomar ta igen sig efter ett hårt arbete i främmande land och stad. Året var 1965!! Den ljuse unge mannen på bilden skall faktiskt vara jag!!! Nu är bilden av samme person något annorlunda, en grånad äldre herre med livserfarenhet - både positiv och negativ erfarenhet. Personerna på bilden är precis sådana som jag minns dem fortfarande. Tyvärr finns någon av dessa kamrater inte längre bland oss, vilket jag kan tycka känns tungt. Men kanske livet är sådant, bräckligt och skört, och som vi inte inser tillräckligt mycket.

Att leva i nuet känns därför än viktigare, att ta tillvara på dagen, att göra gott mot andra, att glädjas för det lilla istället för att sträva mot det stora och förlora livet på kuppen.

Mörkret skingras

Nu när skymningen kommer allt tidigare varje dag och mörkret utbreder sig allt mer är det lätt att detta blir ens fokus, att man blir fast i den negativa tankespiralen, att man blir ett offer för omständigheterna, att man blir uppslukad av det negativa. Om man dessutom inte ser bortom mörkret och försöker ”fästa tanken” på det ljusa i tillvaron eller på något i framtiden bortom mörkret, så kan detta nog få oss in i ett tillstånd av maktlöshet och uppgivenhet. Varför slösa all denna energi? Varför kämpa?? Till vilken nytta? Varför leva?

Vad vill jag nu säga om detta undrar du?? Du kan ju börja själv med att se dig omkring!! Kanske du skall försöka hitta små, små ljuspunkter i din vardag, tvinga tanken att fokusera på något som för dig personligen innebär ”ett ljus” i din tillvaro, även om det endast är fråga om en liten strimma av ljus? Kanske finns det mer ljus där bakom hörnet, kanske leder den lilla strimman till ljusets källa, kanske leder den även till värme, omtänksamhet, generositet och kravlös kärlek, ett accepterande av dig som individ??

Vi alla vet mycket väl att ljuset är starkare än mörkret, eller? Om vi tänder ett levande ljus i ett mörkt rum skingras mörkret för ljuset som ljusstaken skänker. Ju starkare ljus desto mindre mörker blir det. Tänds dessutom flera ljuspunkter i rummet får man känslan av att mörkret aldrig existerat. Om man nu tillämpar den enkla liknelsen på oss människor så kan det vara så att en enda människa i vår omgivning kan innebära skillnaden mellan ljus och värme och den mörka kalla verkligheten. Om det dessutom finns flera personer i din omgivning som representerar ”ljuset” - det positiva – vore det inte då vara något helt naturligt att söka sig till dessa personer eller åtminstone finnas i deras närhet? Någon eller några som tillför energi till dig istället för att förbruka din positiva energi?

Detta blir nog en signal till oss var och en att vara medmänniskor som sprider ljus och värme till vår omgivning, att vi hjälper andra att fokusera på det positiva i tillvaron, att vi ger en strimma hopp till uppgivna personer som börjat tvivla på en ljus tillvaro i vardagen. Jag är övertygad om att det skulle hjälpa flera att leva i nuet om man fick hjälp med att fokusera sin tanke…..!

Ljuset är alltid starkare än mörkret!! Låt oss därför alltid vara öppen för människor som är i behov av vårt stöd! Låt oss därför inte som medmännsikor tappa blicken på det ljusa i vår omgivning och i våra liv!

Skördetider

Hösten är en tid med blandade känslor!! Dels känns det som om sommaren varit alltför kort och med alldeles för mycket regn. Dels känner man nu hur vi med raketfart är på väg in i mörkret med rusket och kylan som följeslagare. Här är vi alla olika eftersom vi relaterar till olika faktorer. Frågan är väl om man skall låta sig påverkas av de yttre omständigheterna eller om man skall försöka finna ljuspunkter i det som sker. Frågan är nog djupare än bara så? Fundera ett tag på detta så tror jag du håller med mig, eller hur?

NU skördas frukten av tidigare arbete!! Är inte det helt underbart? Nu mognar plommonen på trädets grenar i hela klasar, nu lyser kantarellerna skarpt orange gult på marken, nu försvinner getingarna och myggen, nu kan vi börja tända levande ljus i våra hus osv osv. Fast - den ljuvliga fågelsången har tystnat numera vilket för mig innebär en stor saknad, när marken och skogen intill ljuder av aktivitet och drömmar och numera står där tyst och tom.

Om man liknar årstiderna med livets resa så har vi också på liknande sätt nu ”skördetider”. En ny generation föds och en annan försvinner, ens egna barn får egna barn som förgyller tillvaron på ”livets höst” för mig som morfar med sin sprudlande energi och livsglädje. Man ser att våra barn tar eget ansvar och klarar sin uppgift helt strålande och underbart och så tänker man – hur kunde det bli så här bra??

Jag tror att hösten kan rymma mycket av glädje och positivitet bara man tillåter sig att släppa taget om det mörka som vill omsluta en och fokuserar på det ljusa i tillvaron, det som betyder något.